DANIELLA

jag ser inte riktigt klok ut

det var kallare än höstens alla dagar, jag gjorde mitt val. jag stod där ute i lövregn med gråten tätt intill ögonen
och väntade på en ändlös viskning. mina fingrar var kallare än natten och tankarna ville inte sluta springa. jag ville bara veta vad jag hade gjort, gjort för att du bara skulle gå din väg sådär. du lämnade mig ute ensam bland alla färgglada löv som blev svarta precis när du gick. jag behövde någonting som tog mig upp på fötter, ville inte bara ligga där och vänta på ett stjärnfall, vänta på att du skulle lägga dig brevid mig, att du skulle ta tag i min hand och lyfta mig upp. ett snett leende hade räckt för att få mig på fötter igen. när trafiklamporna slog om till grönt trodde jag att allting var löst, jag hade åtminstonde hoppats på det. men jag kände att det var svårt att gå från rött till grönt. så vi var kvar där vid gult. löven fortsatte falla jag ville gömma mig under dom och vakna av solens värme. alla våra upplevelser fick mig att le inombords men jag ville inte visa det utan att du såg hur mycket jag ler för dig. nuförtiden vet jag att ingenting berör. så jag lever mitt liv är min egna livsstil